Jaha, 12 dagar över tiden idag. Dock känns det inte alls lika jobbigt längre. Kanske för att jag slutat hoppas. På söndag ska jag ringa förlossningen angående överburenhetskontroll, kommer bebis före så "Jippie!" Det jobbigaste är liksom att inte ha vardagen, när mamma och pappa är här, alla små rutiner som ändras blir rätt påfrestande efter ett tag. Älskar mina föräldrar men man känner sig som 15 igen när man bott ihop för länge. Att ständigt ha ont i kroppen är också fruktansvärt jobbigt och i nuläget längtar jag nästan mer efter att graviditeten ska ta slut än efter att bebisen ska födas. Bebisen blir liksom en bonus på något sätt.
Med Ebbot hann jag aldrig ge upp hoppet utan det var skitdrygt hela tiden. Så länge alla omkring mig spelar med och inte frågar något så går det bra. Då kan jag förtränga faktumet att jag är gravid och bara låtsas som att jag typ har någon märklig träningsvärk i hela kroppen, samtidigt som jag har mensvärk och pms. Det är alltså anledningen till att jag ofta inte svarar när ni skriver. Bara spränggravida eller folk som själva gått över tiden och vet hur det känns släpps igenom mitt filter.
Nä, nu sysselsätter jag mig med annat istället. Har sprungit på second hand (småförälskat mig i en fåtölj som ska få nytt hem hos oss idag om den inte redan sålts till någon annan, men det hoppas vi väl inte på), sytt en del, bland annat ett nytt överdrag till babysittern och rensat källarförrådet lite. Vi har dessutom varit på utvecklingssamtal för den stora killen. Han är så duktig så, hela avdelningens lilla charmtroll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar