...så känns det nu. Som att jag får kämpa på. Sover otroligt dåligt på nätterna, har en massa skolarbeten som jag borde/måste göra, förvärkar konstant och ett hem som känns halvfärdigt! Tänker för mycket på allt men det måste jag göra nu eftersom jag tänkt för lite på allt under en allt för lång tid.
Kan inte riktigt förbereda mig mentalt för förlossningen heller, för det enda jag kommer till är "Var fan gör vi av Ebbot om det går lika fort för mig som det tycks gå för alla i min omgivning att föda nummer två?!!" "Hur tar vi oss till BB utan bil?" Det känns dock som en petitess som går att lösa snabbt med en taxi eller ambulans i värsta fall! Men Ebbot? Hittills är det bara mormor och morfar som passat honom och eftersom vi inte har så mycket bekanta här i stan som vi umgås flitigt med så har vi liksom inget naturligt val. Vill ju inte lämna honom med någon han inte är trygg tillsammans med.
Det bästa vore om värkarna satte igång kring 9 på en tisdag, onsdag eller torsdag när han är på förskolan. Då skulle mina föräldrar hinna ner från Enviken och kunna hämta honom till klockan 14. Perfekt!
Det var tankarna, nu till det halvfärdiga hemmet. Känns som att allt rasar samman snart, ingenting är helt här hemma tror jag.
-Köksfläkten är paj så den piper och tjuter a'la tinnitus när den INTE är på så den får vi dra igång så den ska bli tyst! Hur många där ute i stugorna slår på en fläkt för att få det tyst och skönt???
-Det saknades handtag till Ebbots dörr så vi fick skruva loss ett från en extradörr som stod i källarförrådet och sätta dit själva.
-Efter inbrottet vi hade i förrådet för x antal veckor sedan har vi fortfarande inte fått någon ny "låshängare" så vi kör med cykellås.
-När målaren var här undrade han om vi tyckte att det hade känts "tätt" och vi kunde bara hålla med då hela familjen fick hosta av den konstiga luften så fort vi flyttat in. Det visade sig att de som bott här tidigare hade tapetserat igen ventilationen!
-Var och varannan knopp till köksskåpen satt lösa när vi flyttade in plus att vissa skåpdörrar knappt går att stänga.
-Vi har hål i garderobsdörrarna i vårt sovrum eftersom dörrhandtaget slår i där när man öppnar.
Det var ett axplock. Vi har dock fixat en del grejer nu. Förutom Ebbots rum har vi nu byggt ett skrivbord till vårt sovrum. Måttanpassat efter vår hörna, 185 cm långt med plats för både dator och symaskin, samtidigt!
Och skolan, den känns så avlägsen just nu. Hittills har distans funkat jättebra men när huvudet är så fullt av andra tankar hade det nog underlättat att ha en sal, ett schema och en rutin som tvingade mig hemifrån.
Sen var det bara förvärkarna kvar. Tycker att jag har det konstant och dom är smärtsamma. Blir det värre med andra barnet? (Tycker att jag läst det någonstans.) Och ilningar deluxe! Tror att fröken håller på att fixerar sig men krånglar värre än far sin när han ska somna på kvällen. Sensodyne ska ju vara bra mot ilningar, undrar om jag ska köpa mig en tub och experimentera mig fram till någon bra lösning?!
Nä, nu blev det långt och gnälligt, ska därför avsluta med några bilder på det som får mig att le och känna mig upplyft.
Vår lilla påskgubbe!
 |
| Vårt skrivbord! |
 |
| Ebbots rum, innan han kom hem från dagis. Inte helt klart här dock. |
Och till sist...
...Ebbots rum när mamma inte var sist på plats före fotograferingen!
(Han är faktiskt rätt ordningssam ändå min pôjk!)
