Så illamåendet är avklarat och vad händer då? Jo, då inser man hur mycket musklerna tynar bort när man inte klarar av att lämna sängen i någon större utsträckning under två månaders tid eller nått sånt. Tog en promenad precis när det blivit bättre och jag har aldrig varit med om något så jobbigt. Dessutom hade jag redan då åkt på lättare foglossning. Gick och haltade och hade ont efter en kilometer typ. Huvva! Barnmorskorna pratar ständigt om hur viktigt det är att man rör sig under graviditeten men det är inte så lätt när man inte har några muskler kvar i kroppen.
Allt eftersom magen växte skulle det bli ännu jobbigare. Inte för att den var tung utan för att det låg en bebis och pressade ihop lungorna så någon kondition var det inte att tala om. Dessutom fick jag håll så fort jag rörde mig. Så noll muskler, noll konidtion och lite håll på det. "Men det är viktigt att du rör dig mycket!" Ville bara kräkas på alla. Sen så blev ju magen tung också och ben och armar samlade på sig vatten bara för att man skulle få lite extra vikt att bära runt på utifall att man fortfarande tyckte att det var för smärtfritt att vara gravid.
Dock var det rätt skönt att röra sig för när jag satt stilla för länge så kunde jag svimma så föreläsningarna på universitetet var ingen höjdare. Speciellt inte när man satt inklämd mitt i aulan och kände hur värmen spred sig i kroppen och att ögonen fick svårt att fokusera. "Oj, ursäkta, tack tack, ursäkta, skulle du vilja..? tack tack.." Bara att krångla sig ut mellan bänkraderna så att man kunde gå och lägga sig ett tag och få lite blod till huvudet. Fast om jag låg för länge på rygg så kapade jag blodtillförseln till huvudet och blev yr för det. För att garantera att jag fortfarande inte njöt för mycket av graviditeten så slängde någon högre kraft på halsbrännan från helvetet också. Mysigt värre!
Det var väl ungefär så min graviditet såg ut fysiskt men till och från satte den sig på hjärnan också. En dag stog jag här hemma och slängde halstabletter omkring mig för att Lukas åkt till Bengtsfors med IKEA-kortet i plånboken. Jag som behövde det väldigt väldigt just precis då. Men icke, hela helgen var förstörd. Jag tackar och bockar. När halstabletterna var utspridda i ett jämnt lager över sovrummet så började jag gråta. Inte sådana tysta tårar som man ibland kan fälla i sin ensamhet. Nej nej, utan de där krolodiltårarna som Ebbot kan använda sig av när han är övertrött och inte vill sova. Jag skrek helt enkelt ut min smärta över det saknade IKEA-kortet. Jag sket i grannar och sket i resten av Rud för den delen, jag ville ha mitt kort! Till slut var det som om jag såg mig själv utifrån, där jag låg på sängen och stortjöt och då kunde jag inte annat än att skratta åt mig själv och de scener som utspelat sig i sovrummet den föregående timmen.
Det som var jobbigare än både humörsvängningar och fysiska krämpor var dock den sista månaden och alla frågor. "Har den kommit än?" Frågan jag fick ungefär 20 gånger per dag under en knapp månads tid. De sista 10 dagarna var outhärdliga. Folk kunde fråga tre gånger per dag om jag fött än. Vad trodde dom egentligen?! att jag cyklat in på lunchen och klämt ut en unge för att sedan trampa hemåt igen? Att jag råkade tappa ut en bebis under ett toalettbesök kanske? Under den här tiden fick jag också otaliga tips från höger och vänster. "Spring i trappor" "Ät ananas och stark mat" "Städa" "Tvätta fönster" "Ha sex (helst oralsex då det finns ett ämne i sperman som sätter igång värkarna)"
Har funderat lite på de där tipsen och kommit fram till att det måste ha varit en man som kommit på de flesta. Nån klurig jävel kom på att det kommande barnet skulle ta upp den mesta tiden för kvinnan så det gäller att utnyttja situationen innan det är för sent. "Hm, det vore ju gött om jag slapp städa i första taget, för det lär ju bli mitt jobb sen och en avsugning skulle ju inte sitta fel! Jag vet, jag säger till frugan att det startar förlossningen" Den här mannen hade säkert en stackars kvinna som gått över tiden med vänner som ringde från höger och vänster dagarna i ända för att höra om hon fött ännu. Så hon lyssnade på mannen. Varje dag stod hon på knä framför maken och när hon ändå var där så passade hon på att handskura golvet och en dag fick hon värkar. Det måste ju berott på mannens idéer, det kunde ju aldrig varit så att bebisen var redo och ville ut en dag. Kvinnan var övertygad om att råden hon fått startat värkarna och berättade för sina gravida väninnor att hon hittat lösningen och så spred det sig som ringar på vattnet för att till slut nå mina öron.
Bilden är en av de sista jag hittade från graviditeten och när den togs var det ungefär två månader kvar till förlossningen så det säger en del om hur stor jag hann bli innan det hela var över. På onsdag har jag förövrigt varit fru Alexandersson i fyra månader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar